Kameleont

Alla som har barn eller någon gång varit i kontakt med ett, vet att de kan protestera. Och de kan vara ganska bra på det...

De förstår inte alla gånger att de borde lyssna och kanske lyda sina föräldrar, i alla fall någon gång ibland. De förstår inte att man vill deras bästa och vill bespara dem eventuella problem.
Många barn har en mycket stark egen vilja och en envishet utan dess like. Vissa barn har ENORMT stark egen vilja och kämpar för jämlikhet TILL VARJE PRIS.

Min dotter liksom de flesta andra barn vill vara med att bestämma, i allt från smått till stort, och allra helst inte bli bestämd över ALLS...

Min dotter har en hel del anarkistiska drag. Hon vill "avskaffa statsmakten" dvs mig... Därför har vi små revolutioner hemma hos oss ganska ofta. Revolutionerna startar med ett ifrågasättande som följs av en protest (av mycket skiftande dignitet...) som inte allt för sällan leder till en liten revolution...
Hon har t ex sagt till mig (och hör och häpna, till sin fd lärare):

-"Bara för att du är VUXEN behöver det inte betyda att du har RÄTT"...  

Vågat, modigt, kanske lite farligt men mycket tänkvärt!

I många av dessa våra "revolutionssituationer" har jag stått handfallen inför det faktum att det är otroligt smarta små varelser man handskas med här... Och gång på gång har jag önskat att jag gått juristlinjen i stället...

När inget annat hjälper brukar jag fundera över denna mening och väga orden i vågskålarna i mitt inre:

"En förälder har i huvudsak två uppgifter, den ena är att älska sitt barn, den andra är att skydda det"!





Leo Tolstoj var anarkist. Och han sa ju i och för sig en del rätt bra saker. Som att:

"Musik är själens tankar". Det är vackert!

Å andra sidan sa han också...

- "När jag en dag står med ena benet i kistan ska jag säga sanningen om kvinnan, skynda mig att dra det andra benet till mig och stänga locket"...