Fotbollsträning, friidrottsträning, pianolektioner, fiollektioner, karateträning...
STRESS - FÖRVÄNTNINGAR - PRESTATIONSÅNGEST - "TAXIVERKSAMHET" - TÄVLING...
Jag är av den åsikten och önskan att barn ska få lov att prova lite olika fritidssysselsättningar under sin uppväxt. Det är viktigt för att de ska få insikt och klura ut vad de verkligen tycker intresserar dem. Med denna min önskan kommer ett par stora problem. UTBUDET av aktiviteter idag är ENORMT! Det blir svårt att välja och det går även "mode" i olika aktiviteter. Efter Let´s Dance skulle alla börja dansa, olika kändisar påverkar, efter stora idrottstävlingar märker säkert föreningarna en våg av nya medlemmar osv...
När jag var liten fanns det bara gymnastik, kyrkans barntimmar och så förstås några av de traditionella sporterna. Men på behörigt avstånd hemifrån då jag växte upp i en liten by.
Idag kommer representanter från olika klubbar och föreningar på besök i skolklasserna, marknadsför sina aktiviteter och vill värva medlemmar. Detta har dubbla bottnar då barnen gärna vill ha en fartfylld fritid och träffa sina vänner på en aktivitet. Dessutom är det bra att aktivera barnen så att alla stillasittande aktiviteter vid tv och dator får mindre uppmärksamhet ett tag. MEN det blir även svårt för barnen att välja vilken av alla dessa fantastiska akiviteter som det ska välja. Barnen vill "göra allt" och även föräldrarna får beslutsångest och har kanske ibland svårt att säga nej. Det blir lätt stressigt att hinna med allt rent logistiskt. Läxor och snabbmat pressas in i ett i längden ganska ohållbart, fullspäckat schema som ingen är speciellt nöjd med egentligen. Föräldrarna förvandlas mer eller mindre frivilligt till taxichaufförer med knappa tidscheman...
Jag säger inte att det är så i ALLA familjer men jag tror att det är ganska vanligt...!
Efter "Fairytale"-succén med Alexander Rybak ville min dotter inte helt oväntat börja spela fiol... Jag lät henne börja och hade nog en ganska förväntansfull inställning till det hela eftersom musiken alltid legat mig varmt om hjärtat. När hon för tredje gången stod utanför dörren till fiollektionen förstod jag på allvar att det skulle bli den sista gången hon stod där. Fiol var helt enkelt inte hennes grej. Så där har det fortsatt, vissa saker har hon fastnat för andra har hon bara varit en gång på prov för att känna av och redan då bestämma sig.
Det handlar om ansvar och att slutföra!
Om det varit så att hon verkligen anmält sig till en klubb eller förening och börjat delta i undervisning så har jag alltid haft ett "krav" på att hon även om hon tröttnar halvvägs, i största möjliga mån ska försöka fullfölja projektet terminen ut i alla fall. Dels för att det ger en möjlighet till mer eftertanke inför beslutet. Är hon helt säker här? Dessutom kanske hon tänker efter lite mer nästa gång innan hon ska välja aktivitet. Vill jag verkligen det här? Mer en en gång? VARFÖR vill jag det här? För att mina kompisar är där eller för att jag verkligen vill lära mig detta? För att det är coolt? Eller för att jag verkligen VILL?
Dessutom tror jag det är nyttigt att fullfölja ett projekt även för ett barn. Det är klart att man inte ska tvinga någon att göra något som är skadligt eller dyl. Men att försöka kämpa och ta ansvar för sina beslut är nog inte helt fel.
Idag när dottern för andra gången skulle gå på karateträning sa hon:
- "Mamma, jag har funderat nu och jag vill inte gå på den där karaten egentligen. Det finns annat jag tycker är roligare. Men eftersom jag var så ivrig och envis med det här så vill jag betala anmälningsavgiften med mina egna pengar... För du vet mamma... Jag vill växa upp och bli en förståndig kvinna...!
Jag kunde inte svara annat än:
- "Jag ser framför mig en ung mycket förståndig kvinna redan, fortsätt så, så kommer du FÖRBLI en förståndig kvinna oavsett ålder"!
Jag är av den åsikten och önskan att barn ska få lov att prova lite olika fritidssysselsättningar under sin uppväxt. Det är viktigt för att de ska få insikt och klura ut vad de verkligen tycker intresserar dem. Med denna min önskan kommer ett par stora problem. UTBUDET av aktiviteter idag är ENORMT! Det blir svårt att välja och det går även "mode" i olika aktiviteter. Efter Let´s Dance skulle alla börja dansa, olika kändisar påverkar, efter stora idrottstävlingar märker säkert föreningarna en våg av nya medlemmar osv...
När jag var liten fanns det bara gymnastik, kyrkans barntimmar och så förstås några av de traditionella sporterna. Men på behörigt avstånd hemifrån då jag växte upp i en liten by.
Idag kommer representanter från olika klubbar och föreningar på besök i skolklasserna, marknadsför sina aktiviteter och vill värva medlemmar. Detta har dubbla bottnar då barnen gärna vill ha en fartfylld fritid och träffa sina vänner på en aktivitet. Dessutom är det bra att aktivera barnen så att alla stillasittande aktiviteter vid tv och dator får mindre uppmärksamhet ett tag. MEN det blir även svårt för barnen att välja vilken av alla dessa fantastiska akiviteter som det ska välja. Barnen vill "göra allt" och även föräldrarna får beslutsångest och har kanske ibland svårt att säga nej. Det blir lätt stressigt att hinna med allt rent logistiskt. Läxor och snabbmat pressas in i ett i längden ganska ohållbart, fullspäckat schema som ingen är speciellt nöjd med egentligen. Föräldrarna förvandlas mer eller mindre frivilligt till taxichaufförer med knappa tidscheman...
Jag säger inte att det är så i ALLA familjer men jag tror att det är ganska vanligt...!
Efter "Fairytale"-succén med Alexander Rybak ville min dotter inte helt oväntat börja spela fiol... Jag lät henne börja och hade nog en ganska förväntansfull inställning till det hela eftersom musiken alltid legat mig varmt om hjärtat. När hon för tredje gången stod utanför dörren till fiollektionen förstod jag på allvar att det skulle bli den sista gången hon stod där. Fiol var helt enkelt inte hennes grej. Så där har det fortsatt, vissa saker har hon fastnat för andra har hon bara varit en gång på prov för att känna av och redan då bestämma sig.
Det handlar om ansvar och att slutföra!
Om det varit så att hon verkligen anmält sig till en klubb eller förening och börjat delta i undervisning så har jag alltid haft ett "krav" på att hon även om hon tröttnar halvvägs, i största möjliga mån ska försöka fullfölja projektet terminen ut i alla fall. Dels för att det ger en möjlighet till mer eftertanke inför beslutet. Är hon helt säker här? Dessutom kanske hon tänker efter lite mer nästa gång innan hon ska välja aktivitet. Vill jag verkligen det här? Mer en en gång? VARFÖR vill jag det här? För att mina kompisar är där eller för att jag verkligen vill lära mig detta? För att det är coolt? Eller för att jag verkligen VILL?
Dessutom tror jag det är nyttigt att fullfölja ett projekt även för ett barn. Det är klart att man inte ska tvinga någon att göra något som är skadligt eller dyl. Men att försöka kämpa och ta ansvar för sina beslut är nog inte helt fel.
Idag när dottern för andra gången skulle gå på karateträning sa hon:
- "Mamma, jag har funderat nu och jag vill inte gå på den där karaten egentligen. Det finns annat jag tycker är roligare. Men eftersom jag var så ivrig och envis med det här så vill jag betala anmälningsavgiften med mina egna pengar... För du vet mamma... Jag vill växa upp och bli en förståndig kvinna...!
Jag kunde inte svara annat än:
- "Jag ser framför mig en ung mycket förståndig kvinna redan, fortsätt så, så kommer du FÖRBLI en förståndig kvinna oavsett ålder"!
Kommentarer
Trackback
