Kameleont

Måste det vara fredag bara för att man ska få lov att mysa?
Måste det vara fredag för att man ska få unna sig något gott?
Måste det vara fredag för att lyckas samla vänner och familj att umgås tillsammans?

Och måste man rutinmässigt göra samma saker helg efter helg...?

Varje fredag eftermiddag fylls parkeringen utanför Maxi här i byn med hundratals bilar. Människor i bilar med fredagsmys-sugna (och trötta...) familjer, partysugna ungdomar och ensamma pensionärer som kanske hoppas på besök av sina barn och barnbarn till helgen. FÖRVANTANSFULLA människor som efter en tröttande arbetsvecka förtjänar sin chipspåse, sina 2 kg lösgodis, Tacoskalen och alla tillbehör...

Man planerar sin helg och fyller varukorgar och vagnar till bredden med lite allt möjligt som man egentligen inte behöver... Kanske bråkar litegrann om ditt och datt, köper för mycket skräpmat och snacks bara för att man åker och handlar HUNGRIG...
Och Gud nåde den som rubbar rutinerna och föreslår något annat än "det gamla vanliga"! Han blir nedröstad med en gång...

Taaaaaaaaccccoss.. Vi måste ha tacos till fredagsmyset! Det hör till!

Jag HATAR tacos...
Inte för smakens skull utan för principens skull. Ingen fredag utan tacos??? Att bryta den trenden kan nog innebära stort nederlag i många familjer.

Vanor, struktur och traditioner är säkert bra på många sätt men ibland hamnar fokus helt fel. Man fokuserar på en VANA eller OVANA och då blir det lätt SLENTRIANMÄSSIGA BETEENDEN som styr oss. När allt går på rutin måste man stanna upp och tänka efter! Farligt farligt! Trist trist!

Ofta har man hört grabbar som på "grabbars vis" diskuterar sina fruar eller flickvänner. Allting e ok men de menar att det är ett "jävla tjat" på kvinnorna hela tiden. Kvinnorna vill gärna ha kontroll på läget hemma och jag uppfattar det som att männen ibland känner att de inte kan gå utanför dörren förrän kvinnorna börjar klaga. Det är som att kvinnan av sig själv tar huvudansvaret för hemmet och bara för att hon mår dåligt över det så får inte mannen må bättre. Han ska straffas för att hon inte trivs i en roll hon själv tagit på sig...

Det kan gälla exempelvis arbete eller träning. Hon tycker att mannen arbetar ALLDELES för mycket eller tränar ALLDELES för ofta. Och kvinnan känner sig ensam i sin kontroll -och ansvarsroll. Jag menar att vi kvinnor borde släppa lite på vårt kontrollbehov där och låta männen FÅ LOV att ta ansvar utan att vi påpekar det och tillrättavisar hela tiden. Det är att undervärdera dem och det kommer man ingenstans med. Det skapar bara irritation.
Det kommer att lösa sig UTAN att vi tjatar. Det kanske ibland tar lite längre tid än vi räknat med eller om vi skulle gjort det själva (pga invanda mönster och roller osv) men det kommer att hända saker om vi ändrar vårt beteende själva först.

Jag vill inte vara en tjatkärring... Och vem vill det egentligen?

Själv tycker jag att det är lite tvärtom. Jag gillar att längta, det blir härligt sen!

När mannen är på sin träning och jag vet att han trivs, att han gör det han älskar, då njuter jag och gläds för hans skull. Lika mycket önskar jag att han gläds för min skull när jag tränar, är iväg på någon spelning eller gör något annat som jag älskar. Unna varandra den friheten och lita på er partners omdöme! Men behåll balansen!

Jag berättade en gång för en mycket nära vän att jag ibland brukar tänka på min dag som om den vore min allra sista dag på jorden. Att jag funderade över om jag då var nöjd med mitt liv just då vid det tillfället eller om jag skulle önska att något var annorlunda.

Vilka var de sista ord jag sagt till mina vänner? Mina barn? Hade vi kanske bråkat? Och hur hade vi i så fall löst våra problem? Hade vi löst dem över huvudtaget? Hade det framkommit att jag älskade dem trots våra meningsskiljaktigheter? Hade jag kunnat säga någonting annorlunda? Vilka saker i livet hade jag tagit tag i och vilka hade jag skjutit på framtiden?

Och vad hade det fört med sig för konsekvenser i mitt liv?

Hade jag sagt några uppskattande ord till någon som behövde det? Hade jag sagt några uppskattande ord av ingen speciell anledning alls? Hade jag gjort någon en tjänst utan att kräva någonting tillbaka? Hade jag skrattat ihop med mina nära och kära?

Min vän blev bestört och helt säkert väldigt orolig för mig och uttyckte mycket klart och tydligt att min dödsångest nog troligtvis inte alls, på något sätt, var nyttig för mig eller för någon annan heller för den delen.
Man skulle helt enkelt inte gå runt och tänka på döden. Det var otäckt...

Men min vän förstod mig fel...
Dödsångest i liten skala tror jag i stället ger många positiva ringar på vattnet.
Man tvingas stanna upp och tänka till.

Vad är det som är viktigt?
Hur vill jag leva mitt liv?
Finns det något som hindrar mig från att göra det jag vill idag?
Vem eller vad hindrar mig?
Hur lever jag idag?
Hur påverkar jag min familj och min omgivning?
Vilket liv vill jag leva?

Och vad i hela fridens namn är jag egentligen rädd för...???

Lite dödsångest skadar inte...! Det ökar vår medvetenhet och berikar livet!

Och tänk på att: "ALLT du GÖR, SÄGER och ÄR alltid får en konsekvens..."

STRESS - FÖRVÄNTNINGAR - PRESTATIONSÅNGEST - "TAXIVERKSAMHET" - TÄVLING...

Jag är av den åsikten och önskan att barn ska få lov att prova lite olika fritidssysselsättningar under sin uppväxt. Det är viktigt för att de ska få insikt och klura ut vad de verkligen tycker intresserar dem. Med denna min önskan kommer ett par stora problem. UTBUDET av aktiviteter idag är ENORMT! Det blir svårt att välja och det går även "mode" i olika aktiviteter. Efter Let´s Dance skulle alla börja dansa, olika kändisar påverkar, efter stora idrottstävlingar märker säkert föreningarna en våg av nya medlemmar osv...

När jag var liten fanns det bara gymnastik, kyrkans barntimmar och så förstås några av de traditionella sporterna. Men på behörigt avstånd hemifrån då jag växte upp i en liten by.

Idag kommer representanter från olika klubbar och föreningar på besök i skolklasserna, marknadsför sina aktiviteter och vill värva medlemmar. Detta har dubbla bottnar då barnen gärna vill ha en fartfylld fritid och träffa sina vänner på en aktivitet. Dessutom är det bra att aktivera barnen så att alla stillasittande aktiviteter vid tv och dator får mindre uppmärksamhet ett tag. MEN det blir även svårt för barnen att välja vilken av alla dessa fantastiska akiviteter som det ska välja. Barnen vill "göra allt" och även föräldrarna får beslutsångest och har kanske ibland svårt att säga nej. Det blir lätt stressigt att hinna med allt rent logistiskt. Läxor och snabbmat pressas in i ett i längden ganska ohållbart, fullspäckat schema som ingen är speciellt nöjd med egentligen. Föräldrarna förvandlas mer eller mindre frivilligt till taxichaufförer med knappa tidscheman...

Jag säger inte att det är så i ALLA familjer men jag tror att det är ganska vanligt...!

Efter "Fairytale"-succén med Alexander Rybak ville min dotter inte helt oväntat börja spela fiol... Jag lät henne börja och hade nog en ganska förväntansfull inställning till det hela eftersom musiken alltid legat mig varmt om hjärtat. När hon för tredje gången stod utanför dörren till fiollektionen förstod jag på allvar att det skulle bli den sista gången hon stod där. Fiol var helt enkelt inte hennes grej. Så där har det fortsatt, vissa saker har hon fastnat för andra har hon bara varit en gång på prov för att känna av och redan då bestämma sig.

Det handlar om ansvar och att slutföra!

Om det varit så att hon verkligen anmält sig till en klubb eller förening och börjat delta i undervisning så har jag alltid haft ett "krav" på att hon även om hon tröttnar halvvägs, i största möjliga mån ska försöka fullfölja projektet terminen ut i alla fall. Dels för att det ger en möjlighet till mer eftertanke inför beslutet. Är hon helt säker här? Dessutom kanske hon tänker efter lite mer nästa gång innan hon ska välja aktivitet. Vill jag verkligen det här? Mer en en gång? VARFÖR vill jag det här? För att mina kompisar är där eller för att jag verkligen vill lära mig detta? För att det är coolt? Eller för att jag verkligen VILL?

Dessutom tror jag det är nyttigt att fullfölja ett projekt även för ett barn. Det är klart att man inte ska tvinga någon att göra något som är skadligt eller dyl. Men att försöka kämpa och ta ansvar för sina beslut är nog inte helt fel.

Idag när dottern för andra gången skulle gå på karateträning sa hon:
- "Mamma, jag har funderat nu och jag vill inte gå på den där karaten egentligen. Det finns annat jag tycker är roligare. Men eftersom jag var så ivrig och envis med det här så vill jag betala anmälningsavgiften med mina egna pengar... För du vet mamma... Jag vill växa upp och bli en förståndig kvinna...!

Jag kunde inte svara annat än:
- "Jag ser framför mig en ung mycket förståndig kvinna redan, fortsätt så, så kommer du FÖRBLI en förståndig kvinna oavsett ålder"!