Kameleont

Ofta har man hört grabbar som på "grabbars vis" diskuterar sina fruar eller flickvänner. Allting e ok men de menar att det är ett "jävla tjat" på kvinnorna hela tiden. Kvinnorna vill gärna ha kontroll på läget hemma och jag uppfattar det som att männen ibland känner att de inte kan gå utanför dörren förrän kvinnorna börjar klaga. Det är som att kvinnan av sig själv tar huvudansvaret för hemmet och bara för att hon mår dåligt över det så får inte mannen må bättre. Han ska straffas för att hon inte trivs i en roll hon själv tagit på sig...

Det kan gälla exempelvis arbete eller träning. Hon tycker att mannen arbetar ALLDELES för mycket eller tränar ALLDELES för ofta. Och kvinnan känner sig ensam i sin kontroll -och ansvarsroll. Jag menar att vi kvinnor borde släppa lite på vårt kontrollbehov där och låta männen FÅ LOV att ta ansvar utan att vi påpekar det och tillrättavisar hela tiden. Det är att undervärdera dem och det kommer man ingenstans med. Det skapar bara irritation.
Det kommer att lösa sig UTAN att vi tjatar. Det kanske ibland tar lite längre tid än vi räknat med eller om vi skulle gjort det själva (pga invanda mönster och roller osv) men det kommer att hända saker om vi ändrar vårt beteende själva först.

Jag vill inte vara en tjatkärring... Och vem vill det egentligen?

Själv tycker jag att det är lite tvärtom. Jag gillar att längta, det blir härligt sen!

När mannen är på sin träning och jag vet att han trivs, att han gör det han älskar, då njuter jag och gläds för hans skull. Lika mycket önskar jag att han gläds för min skull när jag tränar, är iväg på någon spelning eller gör något annat som jag älskar. Unna varandra den friheten och lita på er partners omdöme! Men behåll balansen!

Jag berättade en gång för en mycket nära vän att jag ibland brukar tänka på min dag som om den vore min allra sista dag på jorden. Att jag funderade över om jag då var nöjd med mitt liv just då vid det tillfället eller om jag skulle önska att något var annorlunda.

Vilka var de sista ord jag sagt till mina vänner? Mina barn? Hade vi kanske bråkat? Och hur hade vi i så fall löst våra problem? Hade vi löst dem över huvudtaget? Hade det framkommit att jag älskade dem trots våra meningsskiljaktigheter? Hade jag kunnat säga någonting annorlunda? Vilka saker i livet hade jag tagit tag i och vilka hade jag skjutit på framtiden?

Och vad hade det fört med sig för konsekvenser i mitt liv?

Hade jag sagt några uppskattande ord till någon som behövde det? Hade jag sagt några uppskattande ord av ingen speciell anledning alls? Hade jag gjort någon en tjänst utan att kräva någonting tillbaka? Hade jag skrattat ihop med mina nära och kära?

Min vän blev bestört och helt säkert väldigt orolig för mig och uttyckte mycket klart och tydligt att min dödsångest nog troligtvis inte alls, på något sätt, var nyttig för mig eller för någon annan heller för den delen.
Man skulle helt enkelt inte gå runt och tänka på döden. Det var otäckt...

Men min vän förstod mig fel...
Dödsångest i liten skala tror jag i stället ger många positiva ringar på vattnet.
Man tvingas stanna upp och tänka till.

Vad är det som är viktigt?
Hur vill jag leva mitt liv?
Finns det något som hindrar mig från att göra det jag vill idag?
Vem eller vad hindrar mig?
Hur lever jag idag?
Hur påverkar jag min familj och min omgivning?
Vilket liv vill jag leva?

Och vad i hela fridens namn är jag egentligen rädd för...???

Lite dödsångest skadar inte...! Det ökar vår medvetenhet och berikar livet!

Och tänk på att: "ALLT du GÖR, SÄGER och ÄR alltid får en konsekvens..."

Enligt en studie gjord vid State University of New York är EN AV FYRA födda att vara otrogna och att det är genetiskt, en variant av genen DRD4 som gör att risken för att vara otrogen fördubblas.
De otrogna upplever ett rus som andra kan få av alkohol/droger/spel mm.

En gång otrogen alltid otrogen?? Vad tror ni? Vart går gränsen för otrohet för er?? Och går det att bygga upp tillit på nytt om den en gång helt raserats...?

Varför är man otrogen?

Det finns många olika skäl till att någon är otrogen.

Avsluta ett gammalt förhållande

I en del fall beror otroheten på att förhållandet har börjat bli sämre men man vågar inte avsluta det. En del är rädda för att leva ensamma och väljer att avsluta ett förhållande först när man träffat en ny partner.

Bekräftelse

Andra söker efter bekräftelse. Förhållandet hemma har kanske blivit slentrianmässigt och man söker sig därför vidare för att få bekräftelse.

Förälskelse

Det kan vara så enkelt att man blir förälskad i en annan person och går över gränsen.

Hämnd

Om partnern har varit otrogen kan man känna att man får sin hämnd genom att själv vara det.

Spänning

Vissa personer känner att de upplever spänning när de är otrogna.

Alkohol

Många otroheter sker under påverkan. Alkoholen kan göra att det blir svårare att sätta gränser och säga nej.

Sexmissbruk

En del personer kan söka sig tvångsmässigt efter nya sexpartner oavsett man har ett förhållande eller inte.

 Källa: www.vardguiden.se

Det finns dejtingsidor som Victoria Milan och Prime-Date som erbjuder och UPPMUNTRAR till otrohet!
Prime-Date.se säger sig ha “övervägande personer som är framgångsrika i och upptagna av sina arbeten, men som för den sakens skull inte har förlorat sin aptit på livet, och som ställer höga krav på sin fritid. De vill njuta av livet – här och nu.” 

Jag upplever att acceptansen för otrohet har ökat med åren...