Kameleont

Jag berättade en gång för en mycket nära vän att jag ibland brukar tänka på min dag som om den vore min allra sista dag på jorden. Att jag funderade över om jag då var nöjd med mitt liv just då vid det tillfället eller om jag skulle önska att något var annorlunda.

Vilka var de sista ord jag sagt till mina vänner? Mina barn? Hade vi kanske bråkat? Och hur hade vi i så fall löst våra problem? Hade vi löst dem över huvudtaget? Hade det framkommit att jag älskade dem trots våra meningsskiljaktigheter? Hade jag kunnat säga någonting annorlunda? Vilka saker i livet hade jag tagit tag i och vilka hade jag skjutit på framtiden?

Och vad hade det fört med sig för konsekvenser i mitt liv?

Hade jag sagt några uppskattande ord till någon som behövde det? Hade jag sagt några uppskattande ord av ingen speciell anledning alls? Hade jag gjort någon en tjänst utan att kräva någonting tillbaka? Hade jag skrattat ihop med mina nära och kära?

Min vän blev bestört och helt säkert väldigt orolig för mig och uttyckte mycket klart och tydligt att min dödsångest nog troligtvis inte alls, på något sätt, var nyttig för mig eller för någon annan heller för den delen.
Man skulle helt enkelt inte gå runt och tänka på döden. Det var otäckt...

Men min vän förstod mig fel...
Dödsångest i liten skala tror jag i stället ger många positiva ringar på vattnet.
Man tvingas stanna upp och tänka till.

Vad är det som är viktigt?
Hur vill jag leva mitt liv?
Finns det något som hindrar mig från att göra det jag vill idag?
Vem eller vad hindrar mig?
Hur lever jag idag?
Hur påverkar jag min familj och min omgivning?
Vilket liv vill jag leva?

Och vad i hela fridens namn är jag egentligen rädd för...???

Lite dödsångest skadar inte...! Det ökar vår medvetenhet och berikar livet!

Och tänk på att: "ALLT du GÖR, SÄGER och ÄR alltid får en konsekvens..."